Spires: ”Jag hade funderat på vad jag kan göra för att ge tillbaka till klubben”

Tisdag 29 maj 2018

  • Foto: Anna Forsström
    Foto: Anna Forsström
  • Foto: Anna Forsström
    Foto: Anna Forsström
  • Foto: Anna Forsström
    Foto: Anna Forsström
  • Foto: Anna Forsström
    Foto: Anna Forsström

I slutet av förra året lämnade Nicholas Spires Södertälje Kings och Sverige när han fick kontrakt med Monbus Obradoiro i spanska ACB-ligan. Nu har han spelat klart för säsongen och förbereder sig så smått för att komma hem över sommaren till landslagsspel, familj, vänner och favoritstaden Stockholm. Hemma i Södertälje har SBBK en central roll och tillsammans med klubben gjorde han nyligen verklighet av sin idé om ett stipendium, byggt på kriterier som ligger honom själv varmt om hjärtat.

 

– Det började ganska litet i år, inte nåt superstort, det var bara en liten grej till en av spelarna, Ludvig Lindby, från ungdomssidan. Tanken är att det växer lite för varje år, kanske man kan göra det till fler än bara ett. Under en längre tid hade jag funderat på vad jag kan göra för att ge tillbaka till klubben, eftersom jag känner stor tacksamhet för vad de har gjort för mig sen jag var liten, det är hemma för mig. Och så pratade jag med många som jag litade på i klubben innan jag åkte; coacher, Robban och Alexander Wikner till exempel, Alex hjälpte mig väldigt mycket med det här priset. Och då kom vi fram till att det är en bra idé att starta ett slags stipendie. Vi kallade det i år ”Nick Spires stipendium”, jag var lite tveksam att ha mitt namn där, det känns lite för självgott på nåt sätt, men vad ska det annars heta, liksom? Det var egentligen inte namnet som var det viktiga, det är vad det står för: att man verkligen ser att det lönar sig att vara en bra människa och lagkamrat, säger Spires och fortsätter:

 

– Jag ville inte att det skulle handla så mycket om basketsidan. Det är jättebra att vi hyllar dem som gör bra ifrån sig i basket, men jag tycker det är också viktigt att skapa en helhetsbild, i alla fall för mig, vad som är viktigt inte bara inom basket, utan även vara lycklig och känna att man lyckas i livet. Och då handlar det väldigt mycket om att man jobbar hårt och att man vill hjälpa andra och lyfta andra lika mycket som man försöker förbättra sig själv. Jag tror det är en stor del till varför jag kom hit egentligen, varför jag utvecklades så pass mycket de senaste åren där i Södertälje. Det var inte bara basketdelen jag fokuserade på, utan det var egentligen helhetsgrejen; försöka vara det bästa jaget så att säga. Det låter klyschigt, men jag tycker ändå det är viktigt att lyfta fram den delen inom våran klubb också. Visst är det viktigt att man fokuserar på sin egen utveckling, men jag tror det misstolkas rätt ofta, att då ska man liksom vara egoistisk. Jag tror att det är tvärtom: att man ska fokusera på att utveckla sig själv, men man gör så mycket mer om man också försöker hjälpa och ge positiv energi till andra. Jag skickade ett dokument på vilka exakta egenskaper som jag tycker den här kandidaten ska ha. Och så eftersom jag inte är där och inte känner dem på samma sätt la jag över ansvaret på Alex och coacherna för de här lagen: hålla utkik efter vilka personer i deras lag de tycker passar in för de här egenskaperna som jag hade bestämt. Det är nånting som jag ger över, som står mig nära och jag vill verkligen vara med och styra det, berättar han om stipendiet som inledningsvis består av 5 000 kronor i utrustning från Adidas, där han och Adidas har lagt hälften var, dessutom bidrar Spires med två biljetter till VM-kvalmatchen mot Lettland i Hovet den 28 juni.

 

Att det mentala välmåendet handlar om mer än att bara vara framgångsrik i sin karriär är något som han själv har kommit till insikt om, stärkt av att redan som sextonåring ha prövat sina vingar som proffs i Spanien. Och trots att det kan tyckas vara ett modigt beslut för en så pass ung person att fatta menar han att valet var självklart då och att han inte heller ångrar det nu när han ser tillbaka.

 

– Jag åkte ner till Spanien så pass tidigt, när jag var sexton, och spelade i Barcelona i fyra år och sen utlånad till Fuenlabrada innan jag kom tillbaka till Sverige. Jag tycker så här: om man är sexton år och man får ett otroligt kontraktsförslag för att spela i Europas bästa lag, då tackar man ju inte nej. Och jag är otroligt glad att jag inte gjorde det och ångrar inte en sekund att jag åkte ner dit, visst var det en väldigt svår period för mig, men det var också väldigt positiva och bra stunder. Grejen är att jag lärde mig så otroligt mycket, så jag skulle aldrig kunna ångra de där åren, fast de var riktigt tuffa. Det gjorde det också mycket lättare att komma ner den här gången, för jag visste hur allt funkade, den spanska kulturen, jag pratar flytande spanska vilket var en lättnad för alla här, både för mig och alla. Jag hade gått igenom det när jag var sexton – hur läskigt kan det vara när jag kommer ner nu andra gången?

 

– Och jag tror det var jättebra att jag kom hem till Sverige, för det gav mig tid att växa och som jag sa innan: utveckla andra sidor av mig. Förut trodde jag på det där verkligen att man måste bara fokusera på sig själv och hundra procent basket hela tiden. För varje dag, varje träning, det kändes som en stor tyngd, för jag var rädd att misslyckas, när jag var så pass liten. Man har ju en bild av vad det är att vara successful, man åker till Barcelona när man är sexton, då tänker man: ”Nu ska jag visa vad jag går för”. Jag visste att jag hade talang och så där, men de två första åren var jag ju i princip skadad hela tiden, för jag växte och jag var lång och jag hade inte utvecklad kropp direkt heller. Och så när jag kom tillbaka så var det: ”Äntligen får jag visa vad jag går för”, men det är klart, när man har varit borta i två år så händer det inte så snabbt som man vill.

 

– Då kom jag fram till det här att jag vill vara en sån människa som kan försöka sprida en positiv energi, sen kan man inte vara det hela tiden. Jag försöker göra mitt bästa när jag tränar och jag tränade väldigt mycket, men det kom mer naturligt, eftersom det låg inte i den här pressen att jag måste bli nånting för annars är jag en failure, det låg i att jag tyckte det var kul. Så motivationen var inte på grund av rädslan, utan det här tycker jag är kul och sen om jag kan komma ner till Spanien igen och spela i de högre ligorna i Europa, det skulle vara helt fantastiskt. Men om jag inte gör det så kommer jag ändå vara nöjd här, för jag gör det jag älskar. Och det här att lägga så mycket fokus på mig själv som också skapar mycket stress och mycket ångest – det är lättare om man lägger fokus på att hjälpa andra under en träning, peppa. Det var den tiden som jag hittade pick- och rullspelet som blev min bas, i anfall i alla fall. Jag är bra på att screena och rulla till korgen snabbt och på alley oops och såna saker. Jag tappade aldrig min ambition, min glädje till sporten eller vad jag ville åstadkomma, jag hade fortfarande mål i min karriär, men det var processen som var det roliga för att nå de slutliga målen.

 

– Sen har jag verkligen märkt att det hjälper ju, för äntligen, från ingenstans egentligen, fick jag kontraktsförslag att komma ner och spela i ACB, och nu är jag en ACB-spelare. Det var en kväll, jag kommer ihåg, det var kvällen innan vi skulle åka upp till Luleå och spela bortamatch där, ringde min agent mig och: ”Lyssna, vi har fått kontraktsförslag i ACB”. Jag bara: ”Jaha…?!”. Det är ju många stunder man tänker: ”Ja, nu har jag spelat i Sverige i två år, det kanske inte händer längre”, men jag har alltid jobbat mot det och det visar sig att såna saker händer faktiskt. Det är sjukt.

 

Men trots att erbjudandet var efterlängtat fanns det omständigheter som försvårade beslutet: lagkamraterna i Södertälje Kings, med den före detta assisterande coachen Ludwig Degernäs som ny head coach och Lukas Varga i rollen som assisterande, samt inte minst Spires själv i en ny, skräddarsydd roll i laget.

 

– I början var det ganska svårt för mig, det var inte helt självklart att åka ner, jag kan inte lämna mina lagkamrater nu och jag mår så bra där jag är, i den rollen. Det som Ludde har gett mig, att vi verkligen jobbar på det som jag vill förbättra i mitt spel. Jag har aldrig haft en sån coach som Ludde, vet inte hur jag ska förklara, väldigt starkt emotionell bond som jag inte haft med någon coach innan. Man ser hur hårt han jobbar för laget, då vill man bara ge tillbaka. Han har visat mig en helt annan sorts relation när det gäller respekt mellan spelare och coach. Det finns vissa coacher som man respekterar för deras kunskap, att de vet mer än dig helt enkelt, och sen finns det coacher som man respekterar för att de är bra ledare, men Ludde har lite av allt, plus det där lilla extra personliga, att han inte anser sig vara över dig, han respekterar dina åsikter exakt lika mycket som de egna. Han får alla att känna sig delaktiga på nåt sätt i laget, vilket var en unik upplevelse faktiskt och jag hoppas han bär med sig det i sin coaching framöver, för det är en väldigt speciell egenskap som jag tror han verkligen kan dra nytta av. En coach som bryr sig så mycket som Ludde om alla sina spelare är svårt att hitta. Han pushar dig, han hittar olika roller för dig inom laget för det du vill jobba på – för det är jag otroligt tacksam, berättar han och fortsätter:

 

– Och det var svårt när jag väl fått den sortens roll som jag vill ha och jobba på de sakerna som jag verkligen ville jobba på, med den tryggheten och den backup jag har med Lukas också som är en grym, skilled coach. Jag hade alla de perfekta omständigheterna då i Södertälje, allt satt på plats. När jag pratade med coachen här nere första gången, han sa: ”Jag kan ju inte så klart lova dig speltid” och jag var väldigt glad över att han verkade vara en bra och ärlig person. Men lämna de sakerna och de omständigheterna som Södertälje hade gett mig för nånting ganska oklart och ganska stor risk där jag kanske inte får speltid, jag kanske inte får utveckla de sakerna jag vill utveckla. Jag satt och funderade på: ”Är det verkligen värt att ge upp allt det här? Det kanske kommer nånting under säsongen om jag fortsätter jobba”. Och en stor del var också att jag inte ville lämna mina lagkamrater, otroligt vilken kemi vi alla hade med varandra.

 

Lagkemin till trots – för omgivningen var det självklart att uppmuntra Spires till att ta chansen och tacka ja, vilket gjorde beslutet betydligt enklare att fatta.

 

– För det första var det nåt som jag hade jobbat mot, ett av mina mål sen jag kom tillbaka till Södertälje. Sen var det just att alla i laget och coacherna, Ludde och alla från Södertälje var så pass glada för min skull när de fick höra nyheten: ”Så klart att du ska åka, det är självklart, det här har ju varit din dröm”, alla tyckte att jag skulle åka. Och det hjälpte ju otroligt mycket att alla stod bakom mig och hade min rygg på det sättet. Jag blir lite rörd fortfarande när jag pratar om det. Alla är så jävla grymma människor i den där klubben. Och man går ju alltid efter sin magkänsla till slut och jag kände på mig att den här coachen är verkligen en bra coach, han är verkligen en bra människa. Det är inte ett lätt system att lära sig ska jag säga, det är ett av de mest komplicerade i ACB, anfallsmässigt och försvarsmässigt, man kan inte vara en dum spelare i det här laget. Så det tog lite tid för mig att komma in i det och lära mig, men alla här nere, spelarna, lagkamraterna, gjorde det så pass lätt. Och jag tränade på bra och allt kändes bra, jag fick några minuter och gjorde bra ifrån mig i början. Så nu är jag ändå med i rotationen, jag får ju spela en tio minuter, nånstans där, per match. Tanken var mer att jag skulle komma in och lära mig och träna med laget i år och sen nästa år så får vi se. Men allt har ju gått lite snabbare än vad jag tänkte mig, jag är väldigt nöjd. Sen är det klart, det gick så pass bra i början att man lägger högre förväntningar på sig själv, att man ska komma in och prestera, men nu har det liksom jämnat ut sig lite. Så jag måste fortfarande påminna mig själv att ha tålamod, att allt kommer inte så snabbt som man vill ibland när man spelar. Jag försöker bara komma in och vara den sortens energispelare som jag vet att jag gör bra.

  

I torsdags spelade Obradoiro säsongens sista match mot Baskonia och förlorade med 77-83, vilket innebär en tolfteplats i grundserien. När slutspelet nu inleds för de åtta bäst placerade lagen återfinns Euroleaguevinnaren Real Madrid i toppen av tabellen, med spelare som Luka Doncic, Rudy Fernandez, Felipe Reyes och inte minst Jeffery Taylor i truppen.   

 

– Det var kul, för min första match som jag fick komma in och spela var just mot Madrid och jag kom in och gjorde en and one-dunk direkt på, tror jag, (Walter) Tavares. Och jag kände: ”Ja, nu rullar det på bra”, jag hade självförtroende, flyt liksom, jag hade satt sex poäng eller nåt på två minuter. Så går jag upp och gör en hook shot som är en helt vanlig hook shot i ligan, men Tavares som är två och tjugo eller nånting, han blockar sönder mig och jag blir helt chockad, liksom kom från ingenstans. En gång när jag försökte hjälpa i försvar, blocka, vilket jag kände just då att jag är ganska bra på i alla fall – snittar ganska många blockar i svenska ligan – så går jag upp och blockar Jeffery, så dunkar han mig rakt i ansiktet. Så det var ju lite kul, det var verkligen så här: ”Välkommen till ACB”-moment, det är sjukt hög nivå. Man är ju på plan, man försöker hålla fokus, man försöker köra game plan och det är så mycket man ska tänka på och vara fokuserad på och göra rätt och så där. Men man kan inte hjälpa: när bollen kanske går out of bounce och så står jag bredvid vissa före detta NBA-spelare och den som kommer bli förmodligen number one draft pick nästa år… Det är sjukt att tänka på det, det där är ju de som man har kollat på TV i flera år och nu står jag här och spelar mot dem, säger han.

 

När säsongen i Spanien nu är över väntar nästa utmaning i form av den kommande VM-kvalmatchen där Sverige måste vinna med tio poäng för att ha fortsatt chans att gå vidare. Spires förhoppning är att han tack vare den gångna säsongen i ACB kommer kunna prestera på en högre nivå än tidigare och därmed bidra ännu mer till laget.

 

– Jag kände ju ganska stor skillnad i februari när jag kom tillbaka och spelade. Man vänjer sig när man spelar och tränar på en så pass hög nivå hela tiden så är man van vid den rytmen. Det var nog största skillnaden: spelet och att jag märkte att jag inte var i så bra form. När man springer konstant i pick- och rullförsvar, det är ingen paus i försvar och anfall, spelet är så pass snabbt egentligen, det är aldrig stopp. Så det var mest det jag var tvungen att vänja mig vid fysiskt och sen kanske läsa lite olika situationer lite snabbare än vad jag är van vid, och vara ett snäpp snabbare hela tiden. Jag håller på fortfarande och pratar med klubben, men tanken är att jag kanske stannar en liten tid till här efter säsongen och tränar med laget. Och sen kommer jag hem några veckor eller nån vecka innan landslaget kommer igång, fortsätta träna hemma för att hålla igång lite och vara i form, säger han och fortsätter om familjen, vännerna och vad som är hemma:

 

– Det är kul, för de senaste åren, sen jag kom hem och spelade i Södertälje har mamma och syrran blivit större fans. Det är alltid kul att komma tillbaka till Sverige. Man känner nu när det börjar närma sig så kommer hemlängtan mer och mer. Södertälje är hemma, eller familjen bor ju i Tumba, så jag har ingen lägenhet där i Södertälje längre. Och jag ser hur bra väder ni har där och hur alla mina lagkamrater och kompisar är ute i Stockholm, Adam alltså, han lever livet just nu… Så jag vill nog komma hem snart och hänga lite med Adam och Henke och alla killarna i laget, vara i Stockholm, min favoritstad. Det kommer ju vara typiskt att när jag kommer hem nu i början av juni kommer det vara dåligt väder.

 

En annan viktig familj är SBBK, som löper som en röd tråd i det Spires berättar, en gemenskap och en trygghet som han alltid bär med sig oavsett var han befinner sig, som han värnar om och återvänder till när han har möjlighet.

 

– Det är väldigt svårt när det har varit som Södertälje har haft det, att jag och Tobbe har åkt, många skador, det har kommit in nytt blod och det blir så mycket ändringar. Det är otroligt starkt att de kom så långt i år. Just med SBBK och lagandan, det var nånting som jag och Alexander pratade om väldigt mycket också när vi diskuterade om det här priset. Just det här att SBBK har nåt speciellt, man vill verkligen framhäva den här delen att man är en familj. Alla spelare som har utvecklats i SBBK kommer alltid tillbaka till Södertälje på ett eller annat vis och SBBK sitter verkligen alla spelare nära hjärtat. Man ser ju bara under sommaren hur många utlandsproffs eller proffs som är och tränar eller spelar pick up, det har blivit nästan Stockholms basketcentrum på grund av den här andan som vi har, att vi är en familj och tar hand om varandra. Och det vill vi verkligen ta hand om och utveckla och kanske starta den känslan från ännu yngre åldrar också. Om man känner sig trygg och det är en bra environment att utvecklas, då sker utvecklingen mycket snabbare. Det är alltså självklart mycket att jobba på, men jag kände att jag tog ett litet steg i rätt riktning med det här lilla stipendiet, jag vill som sagt bygga på det och jobba på det. För min del i alla fall vill jag göra mer framöver – som man har mål i basketen så har man ju också mål i andra delar i sitt liv.

 

Av: Lina Agnemar

 

Relaterade nyheter

Södertälje Kings